Ganga är hemma, Rurik har varit med hela Omkultur till Värmland och sett på imponerande Lars Lerin -akvareller.
Ojoj, man blir mer än lyrisk.
Han målar stort och med respektlös respekt. titta på första bilden i inslaget igen. Där hänger en matta. Du kanske tror det är en riktig matta. Det var min första tanke…
…men se, det är akvarellmålat det med. Noggrant och vildsint om vart annat. Själv blir jag närmast smärtsamt berörd av hans alltid envist, ständigt målande. hur mycket det utvecklar konstnärsskapet…. att aldrig lämna pennan eller penseln, utan ständigt stånga sig framåt. Själv är jag ju låg just nu och vältrar mig i frågor om varför jag målar över huvudtaget!! Det blir liksom komiskt.
Inte för att han levt eller lever ett liv på bananskal. Konstnärskap är verkligen både välsignelse och förbannelse. en härlig lust och en förtvivlans känslighet, och mitt i det ska vardagen helst fungera med potatis och morötter på bordet.
Det skönt med ärligheten och tydlighet. Att skavankerna får vara med. för det är ju så här vi är, allihopa. Vi får ta till häftpistolen för att hålla ihop -och då är det skönt att det får synas.
Min egen känslighet far mest illa i umgängen där attityden ”allt är sååååå perfekt” råder.
Lars Lerins bilder lyfte så fint fram hur perfekt det operfekta är, en vacker konst.
nya kameran var med. Med rejäla zoommöjligheter. Det måste ju provas! Christine Jakobsson, konstnär från Omkultur sitter i andra sidan rummet, men det blir bra ändå.
här är det Jeanette Bennich och Gebbe Björkman i en paus på en intensiv dag. Härligt för föreningens samhörighet med en sådan här gemensam utflykt. Det var en nöjd Rurik som kom hem.
